AloeVera Bloggen

Idag, när jag var vid stugan, funderade jag verkligen på vad det är för fel på mig. Jag kanske har någon konstig diagnos eller är det bara så att jag är lite ”eljest”?
Min kropp är väl inte i allra bästa skick. Lite skavanker både här och där. En nacke som varit med om inte mindre än tre wiplash! En rygg som är lite sliten osv.
Har fått rådet att inte göra det och inte det m.m. Jag vägrar dock att lyda alla ”förbud”. Jag vill utmana min lekamen.
Idag exempelvis! -  jag njöt i fulla drag, när jag greppade barkspaden! Jag barkade de furorna, vilka vi tidigare i vintras fällde.
Jag finner förnöjsamhet i att göra lite, för en kvinna, udda göromål. Inte lika intressant för mig att jaga dammråttor. Även om det också måste utföras mellan varven.
Nåja, vid promenaden till och från stugan, såg jag några spårstämplar som verkade intressanta. Jag har jämfört bilderna med andra i ”Spårboken”. Kan inte säga säkert, men…. Kan säga som jämförelse att skoavtrycket är av en skotersko av storlek 41.
Meddelas kan att jag ännu inte sett några spår av nallen/nallarna. De borde ha vaknat, men de får gärna hålla sig lite avvaktande.
Nu ser jag bara fram emot att våren och sommaren kommer, så jag får ta mig an och färdigställa jordkällaren. Det kommer att bli en del murning!! Sedan skall det bli ett byte av fasaden på söderväggen. Spännande att få vara lite ”eljest”!
Det kommer att gå åt en hel del Heat lotion, till mina ömmande muskler! Härligt!
Så, tills vidare – Tjingeling!

AloeVera-Gerd

Det sägs att det är en fördel att värma sin bostad med ved. Att den (veden) värmer flera gånger.
Först blir man varm med att fälla träden, kvista och kapa av i transportvänligare bitar.
Efter framkörning är det dags att dela dessa stockar till lämpliga bitar och klyva dem, ett arbete som ger ordentlig kroppsvärme.
Sedan är det dags att låta veden torka inför den slutliga förvaringen innan den kommer att ge den härliga brasvärmen.
Vår enorma tall, som var en riktigt ståtlig fura har fått ge vika för andra energiproblem. Den hade en sådan ståtlig krona, som dessvärre gav skugga i alltför lång tid till vår solpanel, som i sin tur är vår energikälla i stugan. Beslutet kändes tungt, men viktigt. Den fick gå hädan!
Vi behövde bara vänta på att isen lade sig. Och vi fick vänta! Denna vinter var inte som vanliga vintrar! Till slut blev den dock så pass hållbar att vi kunde låta bjässen landa med sin ståtliga krona på den is som vintern bjöd på.

Nu börjar jobbet med att ta hand om ”eländet”. Det har visserligen gått ett par månader sedan fällningen, dagarna har blivit betydligt ljusare och temperaturen behaglig. Dessutom brådskar det en del. Isen måste ju bära när vi fortsätter jobbet.  Nu är den uppdelad  i lämpliga bitar och skall ge oss stugvärme i framtiden!

Jag kan dock inte sluta fundera över vår furans ålder, hur gammal blev den? Säkert över hundra år. Den hade säkert fått genomlida och klara av många stormar. Och ändå stå där så stadigt.  Så som vi människor har en önskedröm att få göra! Visst klarar vi väl det?

Vi har ju dock inte samma årsringar, som en tall, men mina
rynkor säger väl en del. Jag är definitivt inte rädd för dessa!
Är jag konstig? Kanske!
Tjingeling!
Aloevera-Gerd